När man äntligen känner sig lite piggare :)

Åh vad skönt att få känna sig lite, lite piggare. Tyvärr regnade det rejält ikväll så jag fick ställa in ridningen. Igår red jag ett dressyrpass på banan och det kändes kanon. Har växlat mellan kandar och tränsbett, igår red jag på tränsbett och det gick som sagt super. Mycket häst i lagom stort format, full av bus och upptåg. man får liksom rida för att i stort sett hålla sig kvar. Nåväl, underbart med energiska och arbetsvilliga hästar så länge de går att hantera, eller hur!

Jag är så stolt över mina små odlingar, mina tulpaner som jag satte i höstas är fantastiska. Jag har förkultiverat tagetes, en antikvit sort med stora bollar samt cocktailtomater. Ikväll planterade jag ut dem i krukor, dessutom fick jag äran att ta hand om en sommargästs örtodling, baljorna har stått i stallet hela vintern och faktum är att de lever och växer så det knakar, precis som mina jordgubbar. Jag har bundit upp lite pionbuskar och rensat lite ogräs, faktiskt en lisa för själen att bara jobba på lite planlöst, underbart med fågelkvitter, blommande äppelträd, päronträd, brudspirea, vitsippor och hägg. Låt knopparna brista nu är det banne mig vår eller kanske tom sommar!!

Brickbord Tine K Blackballoon
Foto via Blackballoon

Ja visst gör det ont

Ja visst gör det ont när knoppar brister. Varför skulle annars våren tveka? Varför skulle all vår heta längtan bindas i det frusna bitterbleka? Höljet var ju knoppen hela vintern. Vad är det för nytt, som tär och spränger? Ja visst gör det ont när knoppar brister, ont för det som växer och det som stänger. Ja nog är det svårt när droppar faller. Skälvande av ängslan tungt de hänger, klamrar sig vid kvisten, sväller, glider – tyngden drar dem neråt, hur de klänger. Svårt att vara oviss, rädd och delad, svårt att känna djupet dra och kalla, ändå sitta kvar och bara darra – svårt att vilja stanna och vilja falla. Då, när det är värst och inget hjälper, Brister som i jubel trädets knoppar. Då, när ingen rädsla längre håller, faller i ett glitter kvistens droppar glömmer att de skrämdes av det nya glömmer att de ängslades för färden – känner en sekund sin största trygghet, vilar i den tillit som skapar världen.


Ur diktsamlingen ”För trädets skull”.

Kommentera